I medlet av 1960-talet saknade Finland ännu diplomatiska förbindelser med Tyska fördbundsrepubliken.
Kontakterna sköttes via ”Handelsrepresentationen” och Tysk-finska föreningen. En del uppgifter inom praktikantutbytet sköttes via undervisningsministeriet. För ungdomar som behövde språkkunskaper och praktik gällde det att själva ta reda på hur man skulle gå tillväga och vilka krav man måste uppfylla.
Jag skulle skriva studenten följande vår och behövde både ett sommarjobb och bättra på min tyska. När det i skolan berättades att man kunde få jobb i Tyskland beslöt jag att försöka. Jag blev antagen som språkpraktikant och skulle resa nästan genast när skolan slutat. Det gällde att skaffa pass. Då man på den tiden blev myndig först vid 21 år krävdes ett intyg över att båda föräldrarna givit sitt tillstånd
Jag reste hem med mina papper. Med min mor hade jag talat om saken och hon hade lovat skriva på. När min far kom in började han fundera om det var klokt att resa ända till Hamburg osv. Jag började känna mig orolig. Då rätade min mor på sig och sa bestämt: Hon är inte den första kvinnan i släkten som far till Hamburg. Argumentet räckte. För min far hade morföräldrarna Anderina Johansdotter och Emil Eriksson varit det bästa stöd han haft. Emil var sjöman och när han gift sig på 1870-talet fick han ta sin Anderina med på bröllopsresa till Hamburg.
I Hamburg gick de nygifta till Hermann Tietz fotoatelje och blev fotograferade. Ateljen låg vid Grosse Burstah 12/14. På bilden står de finklädda arm i arm. På huvudet har Anderina en bredbrättad hatt med dekorationer på och ett parasoll i högra handen. Den eleganta hatten var troligen lånad. Fotograferna hade vanligen rekvisita att låna ut. Hennes svarta klänning är figursydd och har vit krage. Det var troligen hennes brudklänning. Emil har kostym och håller sin hatt i handen. Vid ett besök i Hamburg över 100 år senare, hittade vi gatuadressen, men gatan kantas numera av moderna höghus.
Jag hade just fyllt 18 år och fick jobb som hjälpflicka på ett hotell i centrum av Hamburg. Det visade sig att personalchefen var svåger till ordföranden i Tysk-finska föreningen i Hamburg. Arbetsgivaren stod för kost och logi och betalade en liten lön. Jag kategoriserades som språkpraktikant och mina tyska arbetskamrater roade sig med att lära mig nya ord och genus. Jag minns ännu att det heter ”der Schasslik”.
Via Tysk-finska föreningen vi fick veta att det fanns en internationell studentklubb och finska sjömanskyrkan nämndes också. Finska sjömanskyrkan saknade egen samlingslokal, men i svenska Gustaf Adolfskyrkan fanns det ett bord med finska tidningar och där träffades finländarna på onsdagskvällarna. Jag vill också minnas att det hölls finsk gudstjänst där vissa söndagar. Sjömanspräst var Allan Store, men han var på semester så vi träffades inte.
På onsdagarna pratade vi mycket om vad man kunde göra i Hamburg. Senare, när man hunnit få lön, började man fundera vad det skulle löna sig att köpa. Hemma i Åbo var det en ekonomisk fråga för en skolflicka att gå till frissan. Vanligen gjorde man sin frisyr själv. Det fanns olika knep att få håret att torka fort. Det fanns hårtorkar på marknaden. Men de var dyra. Det kändes som sommarens bästa nyhet, när en av de äldre flickorna berättade att man via sjömanskyrkan kunde få rabatt. Jag frågade vidare och fick sjömansprästens telefonnummer. Jag ringde upp Allan Store. I Finland skulle jag aldrig ha vågat tala med en präst om något som hade med fåfänga att göra. Store var vänlig och saklig. Jag har avtalat med dem, sa han. Han berättade vart jag skulle gå, vilket märke jag skulle fråga efter och hälsa från honom och sjömanskyrkan. Hårtorken höll i många år.
Solveig från Åbo
